CinemAfrica hyllar mångfalden i svarta berättelser.
Josette Bushell-Mingo är skådespelare, regissör och tidigare ordförande för CinemAfrica. När hon pratar om festivalens arbete och genomslag, återkommer hon ofta till en beskrivning av den globala afrikanska befolkningen och diasporan som människor stående på olika kontinentalplattor, som har separerats men kan fogas samman igen.
Hur såg relationen ut mellan filmer från den afrikanska kontinenten och disaporan, och den svenska filmbranschen, på den tiden du var ordförande för CinemAfrica?
- När jag tog uppdraget som ordförande kände jag att jag måste förändra festivalen, till att bli en afrikansk filmfestival, ledd av afrosvenskar eller den afrikanska diasporan. Jag upplever att det fanns en förståelse för det. Vid den tidpunkten upplevde jag också att det afrosvenska communityt hade börjat ta mer plats politiskt. Det betydde att stå upp mot saker som inte var acceptabla, mot saker som var kränkande, men också ett slags hyllande av oss. Jag fick en t-shirt av ett afroamerikanskt kompani som var här och jobbade med mig i ett annat sammanhang, och på den stod det ”Black Joy”. Det var då termer som Black Joy och Black Magic började bli mer populära. Det handlar inte om att glädjen och magin inte fanns där tidigare. Det har alltid funnits där, men vid den här tiden blev det en stor rörelse där svart glädje firades, och bredden av svart konst. CinemAfrica blev en av flera plattformar där den kreativiteten blev sedd och hyllad. Det leddes av svarta människor och stöttades av allierade. Det minns jag väldigt tydligt.
Vad minns du mer från den tiden?
- Jag minns den absoluta dekadensen av svarthet. Arbetet bakom kulisserna var hårt. Vi var en förening, det är ideellt, och man hanterar allt det politiska kring svarthet i Sverige. Det är alltid hårt slit, helt enkelt. Men varje gång när festivalen väl började… det var som ett bad. Jag vet inte hur jag ska beskriva det på ett annat sätt, känslan av att vara omsluten av community på det sättet, där vi kunde hylla bredden i svart konst. Och filmerna vi såg! De sammanförde de olika plattorna, som representerar vilka vi är och som annars rör sig ensamma på var sitt håll. Det för mig är bara ett hyllande av vår storhet.
Du pratar om bredden i svart konst, vilka berättelser om oss är mest underrepresenterade skulle du säga?
- En av de mest spännande sakerna med att arbeta med festivalen, var att vi skulle se på vilka teman vi skulle välja, och använda det som ett sätt att svara på det som skedde i samhället. Om det så var Tintin i Kongo, eller när kulturministern skar i tårtan [två händelser år 2012 som ledde till stor debatt om frågor som rör antisvart rasism, se faktarutor]. När vi började upplevde jag att det fanns en återhållsamhet kring att positionera CinemAfrica politiskt, och placera en fot i politiska frågor. Det kan handla om situationen för svarta filmskapare, queer representation inom film, ledarskap för unga afrosvenskar och afrosvenska kvinnliga filmskapare. Det handlade inte bara om att visa de här personernas filmer, utan om deras politiska röst, och vad det betydde att ha den agensen.
- Sedan är en annan underrepresenterad grupp, som är viktig för mig, det döva communityt och människor med andra funktionsvariationer, som är en del av den afrikanska diasporan. Att erkänna och synliggöra de grupperna fortsätter att vara en utmaning för CinemAfrica, och andra institutioner. Det hoppas jag kommer att ske mer i framtiden. Jag var väldigt medveten om att vi inte var bra nog på min tid, t ex när det gäller praktiska saker för tillgänglighet, som att se till att alla filmer textas.
Vad har CinemAfrica för betydelse idag?
- Svart filmskapande, jag menar, afrikansk skräpfilm, har under de senaste fem åren verkligen tagit plats. Det gäller både independentfilmer och kommersiella filmer, vare sig man gillar det eller inte. Det är underbart att se, verkligen. Jag vet att det finns frågor om vem, vad och hur. Vem som skulle ha vunnit vilket pris, vem gjorde inte det, hur ser den svarta representationen ut? Men – det är där nu, i mitten. Svart film är i centrum, och vi är drivande i det. Det är en enorm förändring, som det inte går att gå tillbaka på, tror jag. Det är avgörande.
Vad tror du är CinemAfricas kommer att spela för roll i framtiden?
En stor förändring som skett de senaste åren handlar om makten att göra egna filmer, och det torr jag kommer bli av de största utmaningarna för CinemAfrica. Folk gör egna filmer nu. De kan göra det själva, och de gör det. Alla sociala plattformar och möjligheter de för med sig ger politisk makt. Det tror jag verkligen. Det kommer att föra med sig intressant tillväxt och nytt tänkande, för de som driver CinemAfrica framöver. Det ger möjligheter för vårt afrovenska community att ta plats, och hålla fast i det. Förhoppningsvis kan det arbetet liera sig med CinemAfrica. Så att de här plattorna jag pratar om, som separeras av all den rasistiska infrastrukturen som finns, kan fogas samman igen.
FAKTARUTOR
Josette-Bushell Mingo
Skådespelare, regissör och numera rektor för Royal Central School of Speech and Drama i London. Var ordförande för CinemAfrica mellan år 2012-2019
Kulturministern och tårtaskandalen
Konstnären Makode Lindes verk ”painful cake” på Moderna muséet, var centrum för en stor debatt våren 2012. Han var själv ansiktet i blackface-målning, till en tårta i form av en svart kvinnokropp. När dåvarande kulturminister Lena Adelsson-Liljeroth skar i tårtan, samtidigt som den skrev av smärta, ledde det till kraftig debatt både i Sverige och internationellt.
Debatten om Tintin i Kongo
Hösten 2012 utbryter en kraftig kulturdebatt, efter att det framkommit att ungdomsbiblioteket på Kulturhuset i Stockholm hade planer på att flytta några av böckerna om Tintin, däribland Tintin i Kongo. De skulle finnas kvar på vuxenavdelningen, men inte ungdomsavdelningen, på grund av dess delvis rasistiska och stereotypa innehåll. Beslutet drogs sedan tillbaka.
